Det var ett nytt år och min läkare hade sagt till mig att jag behövde träna lite. Det var min första dag på gymmet och jag kände mig självmedveten. Jag gick in och där var hon. Jag hade aldrig föreställt mig vad som fanns under dessa löst sittande professionella medicinska plagg. Det var hennes kommandopersonlighet och genomträngande ögon som befallde min lydnad. Jag memorerades med hennes intensitet. Hon hittade ett helt pass i racket. Jag måste ha stirrat ett tag. Den första tanken som ledde mig vilse var att undra om en dag som ägnades åt att nussa en kula runt definitionslinjerna på hennes kropp med min näsa skulle räknas som ett träningspass. Jag tränade inte ens och svettades redan. Hennes mejslade definition hade fått mig att se henne där som om hon inte hade några kläder alls. Jag kunde inte titta bort. Hon var en magnifik syn. Jag tillbringade lite tid med att stirra på den där solida formen, den där rumpan. Jag hade blivit bortförd. Hon gick fram till mig nu. Hennes rörelser var mjuka och flytande. Hennes ögon tömde min förmåga att röra sig. Att tala. Jag vet att hon hade talat...Jag var rådvill. Det var hennes ögon som nu besatte mig. Jag hade glömt mig själv. Jag övergav mig själv som förberedelse för att bli uppslukade